Charles Dickens (1812–1870) – En victoriansk berättare med samhällskritisk skärpa
Charles Dickens var en av 1800-talets mest berömda brittiska författare, känd för sina livfulla skildringar av det viktorianska samhället, sina oförglömliga karaktärer och sin bitande samhällskritik. Redan under sin livstid åtnjöt han enorm popularitet internationellt och hyllades för sin rika berättarkonst och sina minnesvärda romanfigurer. Dickens anses som en av den viktorianska erans främsta romanförfattare och än idag är hans verk ständigt i tryck, vilket vittnar om en odödlig popularitet.
Charles Dickens fotograferad av Herbert Watkins år 1858. Vid denna tid hade Dickens redan nått världsberömmelse med sina tidiga romaner. Det karaktäristiska helskägget prydde hans uppenbarelse under senare delen av karriären.
Tidiga år och uppväxt
Charles John Huffam Dickens föddes den 7 februari 1812 i Portsmouth, England. Hans barndom kom att präglas av både idyll och plötslig fattigdom. När Dickens var nio år flyttade familjen till London, där fadern snart fick svåra ekonomiska problem som ledde till att familjen hamnade i misär och fadern sattes i gäldfängelse. Som tolvåring tvingades Charles lämna skolan och börja arbeta tolv timmar om dagen i en skokrämsfabrik för att hjälpa familjen försörja sig. Lönen var så låg att han knappt hade råd med mat för dagen. Denna tunga barndomsupplevelse – att som barnarbetare slita för brödfödan medan familjen satt i skuld – gjorde ett djupt intryck på honom. Senare skulle han använda dessa minnen av både fattigdom och förnedring i sina romaner för att skildra samhällets bottenskikt med stor trovärdighet.
Trots sin begränsade formella skolgång var Dickens fast besluten att bilda sig. Som tonåring lärde han sig stenografi på egen hand, en färdighet som lade grunden till hans karriär som journalist. Vid 20 års ålder (år 1832) fick han anställning som notisskrivare och började rapportera från parlamentsdebatter. År 1834 blev han reporter för tidningen Morning Chronicle, vilket innebar att han reste runt i Storbritannien för att bevaka valkampanjer. Under dessa år skrev Dickens också skisser och korta texter om Londons liv och människor, vilka publicerades i olika tidskrifter. Dessa tidiga texter samlades 1836 i hans första bok, Sketches by Boz, utgiven under pseudonymen “Boz”. Samma år, 1836, påbörjades utgivningen av Dickens första roman Pickwickklubben (The Pickwick Papers) som följetong i månatliga avsnitt. Denna humoristiska berättelse om mr Pickwick och hans vänner blev oväntat populär, mycket tack vare Dickens träffsäkra komik och varma skildringar av excentriska karaktärer. Dickens hade nu fått sitt stora genombrott som författare.
Författarskapets genombrott och framgångar
Under 1830-talets slut och 1840-talets början etablerade sig Dickens som den ledande romanförfattaren i England. Han gifte sig 1836 med Catherine Hogarth, med vilken han så småningom fick tio barn (dock avled ett av dem som spädbarn). Samma år blev Dickens redaktör för tidskriften Bentley’s Miscellany, en post han innehade till 1839. Parallellt fortsatte hans litterära framgångar att eskalera. Han publicerade romanen Oliver Twist som följetong 1837–1839, tätt följd av Nicholas Nickleby 1838–1839. Båda dessa verk blev enormt populära och befäste hans rykte. I Oliver Twist skildrade Dickens för första gången en föräldralös pojkes kamp i Londons brutala fattigvärld – en berättelse som kombinerade spänning med skarp kritik av fattigvården. Strax därefter kom Den gamla antikvitetshandeln (The Old Curiosity Shop) och Barnaby Rudge åren 1840–1841. Dickens produktion under dessa år kännetecknas av en enastående frenesi; han jonglerade flera verk samtidigt och skrev kapitel på kapitel under hård press, ofta med publiceringar varje eller varannan vecka.
Dickens berömmelse spred sig långt utanför Englands gränser. År 1842 reste han till USA tillsammans med sin fru Catherine. Där togs han emot som en litterär stjärna och beundrarskaran var enorm – han var föremål för kanske den tidigaste moderna kändiskulten och kände sig ständigt förföljd av nyfikna fans. Den amerikanska publiken älskade honom, men Dickens själv var kluven: han kritiserade öppet bristen på upphovsrättslagar i USA som gjorde att han inte tjänade några pengar på sina böcker där, samtidigt som amerikanska förläggare blev rika på piratkopior. Han retade även upp många amerikaner genom att i reseboken American Notes (1842) och i romanen Martin Chuzzlewit (1843–1844) ge ett satiriskt och inte alltid smickrande porträtt av den amerikanska livsstilen. Trots kontroverserna stärkte USA-resan Dickens internationella profil. Erfarenheterna gav dessutom stoff till hans skrivande – American Notes innehåller skarpa iakttagelser, och några episoder i Martin Chuzzlewit utspelar sig i ett burleskt USA.
Tillbaka i England fortsatte Dickens att rada upp mästerverk. Julen 1843 skrev han, på bara några veckor, den klassiska En julsaga (A Christmas Carol). Berättelsen om den girige Ebenezer Scrooge och hans förvandling under julens andars guidning blev en omedelbar succé och bidrog till att forma victoriansk jultradition. Under 1840-talets mitt och slut reste Dickens en del i Europa (bland annat bodde han i Italien 1844 och Schweiz 1846), men slog sig sedan ned i London och fortsatte sitt produktiva skrivande. Romanerna Dombey och son (1848), David Copperfield (1849–1850), Bleak House (1852–1853), Hårda tider (1854), Lilla Dorrit (1857), En berättelse om två städer (1859) och Lysande utsikter (1861) avlöste varandra under 1850-talet och början av 1860-talet. Många av dessa räknas idag till Dickens främsta verk – David Copperfield var hans egen favorit bland böckerna han skrev, medan Bleak House visade hans mogna författarskap med en komplex väv av karaktärer från alla samhällsklasser. Trots den enorma arbetsbördan höll Dickens hög kvalitet; böckerna kombinerar spännande intriger med realistiska miljöer och engagerande samhällsteman.
Vid sidan av författandet engagerade sig Dickens också i förlagsverksamhet och journalistik. Han grundade och var chefredaktör för den veckovisa tidskriften Household Words (1850–1859) och efterföljaren All the Year Round (1859–1870), där många av hans egna verk först publicerades som följetonger. Dickens var känd för sin arbetskapacitet och mångsidighet – han skrev, redigerade, föreläste och agerade organisatör för olika projekt samtidigt. År 1856, på höjden av sin framgång, kunde han förverkliga en barndomsdröm genom att köpa egendomen Gad’s Hill Place i Kent. Som ung pojke hade han ofta gått förbi detta imponerande hus och fantiserat om att en dag få bo där – nu blev drömmen sann, ett tecken på hur långt han hade tagit sig från barndomens fattigdom. Gad’s Hill Place kom att bli Dickens hem under hans senare år, och här skrev han flera av sina sista verk.
Skildringar av det viktorianska samhället
En av Dickens största styrkor som författare var hans förmåga att skildra hela bredden av det viktorianska samhället – från fattigkvarterens smutsiga bakgator till överklassens eleganta salonger. Hans egna erfarenheter av social rörlighet och klasskillnader gav honom unika insikter. Som ung hade han själv rört sig mellan vitt skilda miljöer: från tiden som utblottad fabriksarbetare till senare kontakter i mer välbärgade kretsar. Detta speglas i hans romaner, där karaktärer ur olika samhällsklasser ofta möts och interagerar. I Bleak House (1852–53) till exempel tecknar Dickens ett brett persongalleri där alla skikt av det engelska klassamhället finns representerade – från tiggare och fattighjon till lordkanslerns högborna vänner. Den rika arvtagerskan Estella och den föräldralöse gatupojken Jo lever i skilda världar, men båda ryms i Dickens universum. Genom denna blandning av karaktärer blottlade Dickens de skarpa klasskillnaderna och orättvisorna i sin samtid.
Dickens miljöbeskrivningar är berömda för sin detaljrikedom och atmosfär. Han målade upp levande bilder av Londons dunkla gränder, smogtäta himmel och bullriga marknadsplatser, liksom av landsbygdens värdshus och herrgårdar. Ofta kontrasteras de förmögna figurernas bekväma tillvaro med de fattigas kamp för överlevnad. I Oliver Twist får läsaren följa med ner i storstadens mest skuggiga hörn – bland ficktjuvar, barnhemsföreståndare och prostituerade – samtidigt som Dickens inte väjer för att skildra överklassens hyckleri genom figurer som den självbelåtne ämbetsmannen Mr. Bumble. Den sortens skarpa kontraster mellan rik och fattig gav Dickens verk ett socialt djup och en realism som tidigare saknats i populärlitteraturen. Vanliga läsare kunde känna igen sig eller få upp ögonen för andras levnadsvillkor, och Dickens bidrog därmed till en ökad medvetenhet om samhällets mindre privilegierade medlemmar.
Samhällskritik och reformer
Förutom att spegla samhället i stort, tog Dickens ofta tydlig ställning i sociala frågor. Hans romaner är fyllda av kritik mot missförhållanden och orättvisor i det viktorianska England. Han var särskilt en skarp kritiker av fattigdomens mekanismer och den sociala stratifiering som delade upp människor i hög och låg. Gång på gång angriper han i text efter text de institutioner som sviktade i sitt ansvar gentemot de utsatta, inte minst barnen.
Ett återkommande mål för Dickens satir och indignation var det samtida fattigvårdssystemet med arbetshus (workhouses) och barnhem. I Oliver Twist (1838) avslöjar han den grymma behandlingen av föräldralösa barn: Oliver själv föds på ett uselt arbetsinrättningens barnhus och flyr sedan undan en omänsklig lärlingsplats. Dickens skildringar väckte starka känslor hos allmänheten. Han visade att bakom den officiella retoriken om moral och flit dolde sig ofta en hjärtlös likgiltighet inför de svagaste. Även Nicholas Nickleby (1839) innehåller flammande kritik – där mot de brutala internatskolor på landsbygden där oönskade barn dumpades; den sadistiske skolmästaren Wackford Squeers blev en symbol för all dålig utbildning. I Bleak House tog Dickens sikte på det ineffektiva juridiska systemet, personifierat av den till synes oändliga rättsprocessen Jarndyce vs. Jarndyce som ruinerar alla inblandade. Hårda tider (1854) riktade strålkastarljuset mot industrisamhällets själlösa utilitarism och hur arbetarklassens människor reducerades till kuggar i maskineriet. Genom dessa och många andra exempel utmanade Dickens sina läsares samvete och empati.
Dickens nöjde sig inte med att bara beskriva problemen – han engagerade sig även personligen. Vid flera tillfällen använde han sitt inflytande för att försöka åstadkomma reformer. Bland annat bidrog han till att reformera Londons barnhem och förbättra förhållandena för föräldralösa barn. Han stödde också välgörenhetsprojekt, startade ett hem för ”fallna kvinnor” (prostituerade som sökte en ny väg i livet) tillsammans med filantropen Angela Burdett-Coutts, och talade varmt för utbildning åt de fattiga genom de så kallade Ragged Schools. Dickens var i grunden liberal i sin människosyn och övertygad om att samhället kunde bli bättre med medkänsla och rättvisa. Hans samhällskritik var sällan direkt politisk i partipolitisk mening, men desto mer kraftfull på det humanitära planet – han fick sina läsare att känna orättvisan. Kombinationen av gripande berättelser och moraliskt patos gjorde honom till en opinionsbildare av rang i sin tid.
Berättarstil och karaktärer
Dickens litterära stil är lätt igenkännbar – utsmyckad och poetisk, men samtidigt fylld av humor och satir. Han hade en mästerlig förmåga att blanda högt och lågt, tragik och komik. Ett starkt komiskt drag går genom många av hans romaner; Dickens älskade att driva med mänskliga svagheter och brittiskt aristokratiskt snobberi på ett sätt som roade hans läsare. Samtidigt kunde han i nästa ögonblick vända tonen till djupaste allvar och framkalla tårar. Denna växling mellan skratt och gråt bidrog till hans berättelsers levande dynamik. Hans prosa kännetecknas också av långa, vindlande meningar och en rikedom av metaforer och besjälningar, vilket gav texterna en nästan musikalisk rytm.
Något av det mest älskade med Dickens författarskap är det färgstarka persongalleriet. Hans romanfigurer hör till de mest minnesvärda i världslitteraturen – ofta ganska överdrivna och originella, men ändå mänskliga på djupet. Dickens hade en osviklig känsla för talande namn och egenheter som etsat sig fast hos läsarna. Den girige gnidaren Ebenezer Scrooge, den sliskigt inställsamma Uriah Heep, den sorglösa optimisten Mr. Micawber, den skräckinjagande Miss Havisham i sin brudklänning, barnhemsföreståndarenskan Mrs. Bumble, ficktjuven Fagin eller den godhjärtade fattigpojken Oliver Twist – listan kan göras lång. Dessa fiktiva gestalter har blivit så välkända att de lever vidare utanför böckerna; deras namn används som begrepp (en snål person kallas ofta ”en riktig Scrooge”) och de har gestaltats om och om igen i pjäser, filmer och andra verk. Dickens hämtade bränsle till sina karaktärer ur sin frodiga fantasi, sitt skarpa öga för detaljer samt ur minnen från barndomen och alla de människor han mött. Kombinationen av satirisk karikatyr och innerlig sympati gjorde figurerna både underhållande och gripande.
Målningen “Dickens’ Dream” (”Dickens dröm”) av Robert William Buss, påbörjad 1875, föreställer Charles Dickens i sin arbetsstol omgiven av scener och gestalter ur hans många verk. Motivet symboliserar hur Dickens rika persongalleri tog form ur hans fantasi och minnen. Tavlan förblev ofullbordad men har blivit en ikonisk hyllning till författarens livsverk.
En intressant aspekt av Dickens berättarteknik är hans användning av följetongsformatet. De flesta av Dickens större romaner publicerades ursprungligen som serier i tidskrifter, med nya kapitel utsläppta varje vecka eller månad. Detta format påverkade hans sätt att skriva. Han såg till att varje avsnitt slutade dramatiskt – ofta med en spännande cliffhanger – för att läsarna ivrigt skulle vänta på fortsättningen. Strategin lyckades: Victorianska hushåll kunde köa vid boklådor på utgivningsdagen för nästa kapitel av exempelvis Lysande utsikter eller Nicholas Nickleby. Dickens skrev också ofta kapitlen strax innan de skulle tryckas och var lyhörd för publikens reaktioner under seriens gång. Om läsarna älskade en viss karaktär kunde Dickens ge denne mer utrymme; om något spår i berättelsen ogillades kunde han styra romanen åt ett annat håll. Denna interaktivitet med publiken var ovanlig och skapade en speciell relation mellan Dickens och hans läsare. Trots det fragmentariska utgivningssättet förmådde han sedan knyta ihop avsnitten till en sammanhållen helhet – hans följetongsromaner känns otroligt nog som planerade i förväg, vilket vittnar om hans skicklighet. Dessutom gjorde följetongsformatet böckerna billigare och mer tillgängliga, så att även mindre bemedlade kunde följa med i berättelserna. Dickens demokratiserade på så vis läsningen och vann en bred publik.
Berömmelse, publikkontakt och uppläsningar
Dickens blev inte bara läst – han blev också sedd och hörd. Ingen tidigare författare hade åtnjutit en sådan kändisskap under sin livstid. Folk kunde känna igen honom på gatan och samlade autografer som om han vore en rockstjärna. Dickens var dessutom en karismatisk estradör som älskade teater och scenkonst. Redan som ung drömde han om att bli skådespelare och även om han valde litteraturen, uppfyllde han sin teaterlängtan genom att ordna dramatiserade uppläsningar. På 1850-talet började Dickens ge högläsningar av sina verk inför publik, och detta visade sig bli en stor succé. Han dramatiserade sina romanavsnitt, intog rollerna själv med inlevelse och trollband åhörarna. Biljetterna sålde slut omedelbart och salongerna fylldes av hängivna beundrare. Dickens turnerade flera gånger runt om i Storbritannien och även utomlands med sina uppläsningar. Han upptäckte att intäkterna från dessa framträdanden ibland översteg inkomsterna från själva böckerna, då förlagskontrakt kunde vara mindre lukrativa. Scenen gav honom dessutom en direktkontakt med publiken som han uppskattade – han kunde känna deras skratt och tårar i realtid.
Under en andra resa till USA 1867–1868 möttes Dickens av vad som beskrivits som “Dickensmani”. I New York välkomnades han av folkmassor, och under hans uppläsningsturné i Amerika var hysterin total – människor trängdes för att få en skymt av honom eller höra honom läsa En julsaga. Denna massiva berömmelse tog dock på krafterna. Dickens hälsa, som redan var bräcklig, ansträngdes ytterligare av de ansträngande föreställningarna och resorna. Men fram till slutet av sitt liv fortsatte han uppträda – driven av sin passion för att underhålla och beröra, och kanske också av ett behov att möta sina läsare ansikte mot ansikte.
Senare år och död
Bakom Dickens offentliga framgångar dolde sig personliga prövningar. Hans äktenskap med Catherine Hogarth försämrades med åren, bland annat under trycket av Dickens intensiva arbete och deras stora barnaskara. År 1858 separerade paret formellt. Skilsmässa var vid denna tid nästintill otänkbart, särskilt för en berömd person, så de förblev juridiskt gifta men levde åtskilda. Dickens ordnade ett eget hushåll åt Catherine och såg till att hon ekonomiskt klarade sig resten av livet, medan han själv behöll vårdnaden om flera av barnen – ett arrangemang som då var kontroversiellt. Samtidigt inledde Dickens ett hemligt förhållande med den unga skådespelerskan Ellen Ternan, som han träffat samma år under uppsättningen av en pjäs han själv skrivit (The Frozen Deep). Naturen av deras relation är höljd i visst dunkel – Dickens och Ellen förstörde sin korrespondens – men hon kom att stå honom mycket nära under hans återstående år. För att undvika skandal höll Dickens noga tyst om saken offentligt. När han 1865 råkade ut för en allvarlig järnvägsolycka vid Staplehurst i Kent var han i sällskap med Ellen Ternan, men Dickens smög undan henne från platsen och undvek att vittna vid utredningen för att inte deras relation skulle röjas.
Tågolyckan 1865, även om Dickens undkom fysiska skador, tog hårt på honom psykiskt. Hans krafter började avta märkbart efter detta trauma. Tidigare hade han kunnat skriva sida upp och sida ner i ett rasande tempo, men nu försämrades hans hälsa. Under de sista åren ägnade han större delen av sin energi åt de ovannämnda publika uppläsningarna och åt att avsluta det som skulle bli hans sista fullbordade roman, Vår gemensamme vän (Our Mutual Friend, 1865). 1869 påbörjade han ytterligare en lästurné i England trots sina läkares varningar. Mitt under denna turné bröt hans krafter slutgiltigt samman. Den 9 juni 1870 avled Charles Dickens efter ett slaganfall i sitt hem på Gad’s Hill Place, samma datum som fem år tidigare tågurspårningen hade ägt rum. Han blev 58 år gammal och lämnade sin sista roman, Mysteriet Edwin Drood, oavslutad på skrivbordet.
Dickens begravdes under högtidliga former i Westminster Abbeys berömda Poet’s Corner i London, trots att han själv uttryckt en önskan om en enkel ceremoni i Rochester. Gravsättningen bland nationens stora poeter och författare visar hur högt skattad han var redan vid sin död. Tusentals sörjande trängdes för att ta farväl av berättaren som skildrat deras värld med sådan skärpa, värme och humor.
Eftermäle och inflytande
Charles Dickens lämnade efter sig ett rikt arv som fortsätter att fascinera nya generationer. Samtliga hans romaner och noveller har förblivit i tryck oavbrutet sedan de först publicerades – en enastående bedrift som få författare kan mäta sig med. Hans böcker har översatts till otaliga språk och läses över hela världen; figurer som Scrooge, Oliver Twist och David Copperfield är globala kulturella ikoner. Dickensiansk har blivit ett begrepp som beskriver såväl en viss typ av litterär stil – sentimental, humoristisk och samtidigt samhällskritisk – som de förhållanden han skildrade (t.ex. “dickensiansk fattigdom” för victoriansk misär).
Inom litteraturen påverkade Dickens en lång rad författare efter honom. Stora namn som William Thackeray, Wilkie Collins (en god vän till Dickens), Edgar Allan Poe, Leo Tolstoj, Fjodor Dostojevskij, Henry James, Robert Louis Stevenson, George Bernard Shaw och Franz Kafka har alla uttryckt beundran för Dickens eller uppvisat influenser av hans berättarkonst. Dostojevskij mötte Dickens personligen i London och sägs ha inspirerats av Dickens sätt att ge även skurkaktiga karaktärer ett inre liv och samvetskonflikter. Tolstoj lärde sig engelska genom att läsa Dickens romaner och ansåg David Copperfield som ett av mästerverken. I Sverige har författare som Per Anders Fogelström och Majgull Axelsson hämtat stoff från Dickens sociala patos och miljöskildringar i sina verk, och än idag kan man se Dickens anda i romaner som skildrar samhällsklyftor och barns utsatthet.
Dickens verk har också adapterats oräkneliga gånger för film, tv, teater och musikal. En julsaga framförs i otaliga versioner varje jul – från allvarliga dramatiseringar till barnvänliga tecknade filmer – och har starkt bidragit till vår moderna bild av julens budskap om givmildhet och försoning. Oliver Twist har blivit både musikal (Oliver!), spelfilm och tv-serie, liksom Nicholas Nickleby, David Copperfield, Great Expectations och de flesta av hans större romaner. Genom dessa adaptioner når Dickens berättelser ständigt nya publiklager. Få författare har en lika självklar plats i populärkulturen mer än 150 år efter sin död.
Slutligen lever minnet av Dickens kvar också i mer konkreta former. I London finns Charles Dickens Museum inrymt i hans gamla bostad, där besökare kan vandra genom hans arbetsrum och föreställa sig honom böjd över skrivpulpeten. Varje år hålls Dickens-festivaler på olika håll i världen – från hans födelsestad Portsmouth till städer i USA – där entusiaster klär ut sig till karaktärer ur hans böcker och firar hans födelsedag. Kratrar på planeten Merkurius och asteroider har döpts efter Dickens, ett tecken så gott som något på hans stjärnstatus. Allt detta vittnar om en författare vars verk fortsätter att tala till människor. Charles Dickens kombinerade underhållning med allvar, humor med hjärta, och fångade sin tids anda så skickligt att hans historier är evigt relevanta. Genom sina odödliga gestalter och sitt engagemang för de svaga har han skrivit in sig för alltid i litteraturhistorien, som den bäste av tider, den sämste av tiders skildrare av det mänskliga livets villkor.